Många av oss har vuxit upp i en familj där vi mycket tidigt lärde oss att vi i första hand ska finnas till för andra. Att du är "egoistisk och elak" om du prioriterar dig själv och ditt liv, att du "inte ska tro att du är något" osv...

Även filmer och media ger oss dolda budskap som ideligen matar oss med tron att - "Om vi bara försakar oss själva till förmån för andra så är vi goda människor som kommer blir älskade av andra och därmed kommer vi leva lyckliga i alla våra dagar!".

Det här är helt felaktigt och framförallt oerhört skadligt!

För våra liv och vårt mående blir då helt och hållet beroende av hur andra människor ser på oss och behandlar oss. Det gör oss oerhört utelämnade och vi lever i en ständig kamp för att försöka få andra att förstå oss, godkänna oss, värdesätta och älska oss. Kort sagt - vi blir medberoende till andra.

​